Om mig
Året var 1968, jag var just fyllda 15 år och hade mitt första sommarjobb. Pengarna skulle gå till köp av min första hett efterlängtade Berner Sennenhund.
Zekita som hon kom att heta både i stamtavlan och som tilltalsnamn, föddes den 23 juni 1968 i Alunda hos Lennart Breijmark. Hon var ur en kull på fyra valpar 2+2, efter Murre och Söderkulla Saxa.
Då registrerades ca: 50 valpar per år, så jag var mycket glad över att ha fått köpa en tikvalp.
Vi gick på dressyrkurs vid den nybildade Brukshundklubben i Vaxholm.
Svenska Berner Sennhundklubben bildades 1967, och i juni 1969 höll klubben sin första utställning i Stockholm vid Kungliga Veterinärhögskolan. Domare var Bertil Steedt-Green, Zekita gick i unghundsklass, det fanns inte juniorklass på den tiden.
Zekita fick ett första pris, och lyckan var total, jag vårdade det röda bandet med omsorg, och hängde upp det på väggen i mitt flickrum.
Zekita var en ganska bestämd dam, eller kanske berodde det på min oerfarenhet. Vi gick ett antal dressyrkurser och provade på att tävla en del. Hon var mycket duktig på att spåra och fick ofta 9 eller 10 på tävlingar, lydnaden kunde det vara lite si och så med. Hon avlade även Karaktärsprov och blev godkänd.
Zekita och Gunilla på sin första utställning 1969
Jag anmälde henne till fler utställningar och det gick bra för henne, hon fick alltid förstapris och placerade sig även i konkuransklassen med CK, och fick så småningom även Cert, CACIB och blev BIR.
Att röntga höftleder gjorde man även vid denna tid, så vi beställde tid och fick det gjort. Svaret kom, och det var utan anmärkning.
Den klassiska bilden av nyfödda valpar Z-kullen
Så föddes det 12 valpar den 25 april 1971, pappa var Örberga Nautilus, 11 av valparna levde, och fördelningen var 8+3.
Då min far hastigt avlidit endast fyra dagar före valpningen, blev framtiden ganska oviss, och jag gick fortfarande i skolan. Så därför fick jag inte möjligheten att behålla någon valp ur kullen som det var tänkt. Men jag höll en nära kontakt med valpköparna. Och en av dem var Britt och Berndt Klingeborn som köpte en hane som hette Zebastian. Hela kullen döptes på bokstaven Z.
Vem kunde ana att denna lilla krabat skulle bli en betydelsefull avelshund Odenhills Zebastian
Zekita fick ytterligare två kullar, X-kullen med 9 valpar efter Harras vom Hofwiesental, samt M-kullen med endast 2 hanvalpar, samma kombination som Z-kullen.
INT NORD UCh Zekita
Zekita blev sedemera INT & NORD U Champion, och slutade sina dagar 10½ år gammal.
De avkommor efter Zekita som gick vidare i avel var:
INT & NORD UCh Odenhills Zebastian, S & N UCh Odenhills Zorro,
SUCh Odenhills, Xolimit, SUCh Odenhills Xerox, Odenhills Xirikit & Odenhills Xabora.
Gunilla och Odenhills Zebastian
SUCh Odenhills Zamba fick tyvärr aldrig några valpar och SUCh Odenhills Zitras hade 0-1 på höfterna så han användes inte i avel.
I dagsläget då detta skrivs år 2005 är det Odenhills Gaylia som förhoppningsvis skall föra anlagen vidare i kenneln. Hon är 10:de generation i rakt nedstigande led efter Zekita.
Odenhills Gaylia
Mitt kennelnamn ansökte jag om och fick godkänt den 1 november 1978, Odenhills, ganska lätt att förstå att det syftar på mitt efternamn och bergen som finns i Schweiz.
För att få ett kennelnamn då skulle man ha haft rasen i minst fem år, fått förstapris på utställning på minst tre avkommor. Sedan fick man även göra en skrivning hos Svenska Kennelklubben som bestod av fyra delar, rashistoria, kennelhygien, genetik och sjukdomslära.
Under åren som gått har jag bott på lite olika platser. I Vaxholm fram till 1984, där efter flyttade jag till Örsundsbro, där jag under åren 1991 – 1999 bedrev uppfödningen tillsammans med en väninna vid namn Camilla Ranje-Nordin.
Sedan år 2000 bor jag utanför Alunda, faktiskt bara en ½ mil ifrån där jag köpte Zekita. Jag bjöd hem Lennart Breijmark och hans fru att hälsa på när vi hade vår G-kull i januari 2004. Det var alltså 36 år sedan vi sist sågs, och det har hänt mycket sedan jag fick min första Berner Sennenvalp i famnen.
Gunilla och Odenhills Zitras 8v
Under alla åren med rasen har jag upplevt mycket och kan med glädje säga att alla seriösa uppfödares idoga arbete verkligen har fört rasen framåt i en mycket positiv utveckling, både mentalt, exteriört och inte minst hälsomässigt. Svenska Sennenhundklubben har gjort och gör ett mycket bra arbete för att bevara och förbättra vår fina ras så även kommande generationer kan få glädje av en Berner Sennen.
Jag sitter sedan många år med i Svenska Sennenhundklubbens styrelse, och är även delaktig i rasklubbens avelsråd.
För att försörja mig och mina hundar arbetar jag sedan 1987 vid Sveriges Lantbruksuniversitet
Institutionen för kirurgi och medicin, smådjur i Uppsala. Eller som det kallas för i folkmun Veterinärhögskolan. Under åren 1987-1996 arbetade jag som djursjukvårdare, från 1996 och fram till idag arbetar jag som institutionssekreterare. Jag arbetade även som djursjukvårdare vid Djursjukhuset i Bagarmossen under ett antal år i mitten av 70-talet, jag var med då det öppnades 1975. Att ha förmånen att få arbeta med djursjukvård, underlättar många gånger verksamheten med hunduppfödningen. Man får lära sig mycket och träffar många duktiga människor. Och inte minst så håller man sig väl uppdaterad med vad som händer på området.
Och var kan man ta 4-5 hundar med sig till jobbet?
Att föda upp hundar är förenat med mycket ansvar, glädje och ibland sorg.
Mitt motto har alltid varit att jag vill själv ha det bästa och det vill jag även ge mina valpköpare och rasen. Ibland lyckas man och ibland inte, men det viktiga är att man alltid försöker att göra sitt bästa. Men utan duktiga valpköpare kommer man ingen stans. Som uppfödare lägger man grunden och sedan är det valpköparna som formar framtiden genom att vårda och matcha sina hundarna på ett förtjänstfullt sätt. Så tack alla ni som har hjälpt mig genom åren att komma dit jag är idag med min uppfödning. Och jag hoppas att vi skall få många fina år och resultat även i framtiden.
Till sist vill jag tacka min familj för att de står ut med min hobby, som även är en del av min livsstil.